Det nya livet, del 2

Det nya livet är inte längre så nytt. Barnen börjar bli stora, vi har nästan glömt bort hur det var att inte vara föräldrar. Den här bloggen har inte uppdaterats på länge.

Men nu kliver vi in i något som är väldigt nytt. Detta "nya" nya livet har fått en egen blogg. Häng med här.

Njutning enligt Greta

Vid middagabordet lanserar Greta, den stora livsnjutaren, följande topplista.

Tre saker som är riktigt sköna:
1. Att sova
2. Att dö
3. Att gå på toa

Några ord från min fru

Cathrin: "Det här med föräldraskap... jag fattade aldrig att det innebar så mycket ledarskap. Jag trodde att det skulle räcka med kärlek."

Mycket tänkvärt, inte sant?

Klockan-fem-tröskeln

Så står jag här igen. Klockan närmar sig fem och jag har hämtat barnen från skolan och dagis. Alla är glada, alla är friska, inget är fel, allt är bra.
På diskbänken framför mig har jag maten som jag ska tillaga. Jo, det finns en plan. Jag har till och med en reservplan, om det skulle knipa.

Det är bara att kavla upp ärmarna och sätta igång så står snart maten på bordet. Sedan ska vi titta på Bolibompa och göra läxor, borsta tänder och sedan gå och lägga oss i tid. Amen.

Men så blir jag stående här. Stilla. Tyst. Jag tittar på maten. Och rör inte en muskel.
För jag orkar inte.
Åh nej, jag har fastnat på klockan-fem-tröskeln.

Den finns här varje dag. Tricket är att inte känna efter, att bara fortsätta rusa. Är bara tillräckligt högt tempo brukar man kunna passera den utan att lägga märke till den.
Det blir möjligtvis en liten dunk, men inget mer. Man fortsätter att springa utan att reflektera.

Ända in i kaklet skulle det kanske heta på sportspråk.

Men det är när jag – som nu – sänker tempot ett ögonblick som tröttheten hinner ikapp, lägger handen på min axel och tvingar mig att stanna. Det är då jag fastnar på tröskeln. Och det tar en evighet att klättra över den. När jag väl befinner mig på andra sidan har redan Bolibompa börjat och barnens hunger övergått till trötthet. Middagen blir en enda lång förhandling. Tandborstningen blir ett krig. Läxläsningen blir... ingen läxläsning.

Det spelar ingen roll om barnen är två, fyra eller åtta år gamla. Klockan-fem-tröskeln har funnits där varje dag.

Ge mig kraft. Ge mig inspiration.

Ge mig en pizza med gratis hemkörning.

Referensramar

För sin kusin Mirelle försöker Vera förklara hur magsjukevaccinet Dukoral smakar:

"Det är som sockerdricka. Fast utan socker."

"Jaha. Som vichyvatten, ungefär?"

"Ja. Fast med bajs-smak."

Egotrippen

"Jaså, du ska göra en egotripp?", säger vännen och trebarnspappan. Han menar inget illa. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig lite förnärmad. Och rätt rejält ansvarslös.
För ingen normal ansvarstagande pappa skulle väl komma på tanken att åka till Berlin i tre dagar bara för att gå på en konsert?
Jo jag.

Det finns de som hävdar att hela pappaskapet är ett enda långt smitande. Att vi pappor bara spelar golf, åker på weekend med grabbgänget och går på ishockey. Vi prioriterar våra jobb och tar eventuellt ut föräldraledighet om det råkar sammanfalla med de olympiska spelen eller fotbolls-VM.
Jo, jag överdriver kanske en smula. Och det är förmodligen inte bara pappor som då och då känner sig som smitare.
Finns det någon förälder som känner sig tillräcklig och som tycker att barnen eller hemmet ägnas tillräckligt mycket tid?

Jag gör egotrippen emellanåt. Jag spelar inte golf och prioriterar inte heller några idrottstävlingar, men har en av mina käraste vänner i musiken. Att stå framför en scen, se ett band spela och få kroppen fylld av ljud och toner är en viktig energikälla.
Jag går från en konsert med lite lättare steg och lite rakare rygg.

Egotrippens kärna är rätt enkel: jag tror att jag blir en bättre förälder om jag då och då får vara för mig själv. Att jag genom att vara lite självisk en stund blir lite bättre på att vara osjälvisk resten av tiden. Att jag genom att vara borta från barnvärlden en stund kan bli lite mer närvarande när jag kommer tillbaka.
Det betyder dock inte att egotrippen är lätt.
Först och främst kräver den naturligtvis en förstående partner, som förstår vitsen med en egotripp och som gärna då och då själv gör en.
Men så kräver den träning. För att vara förälder utan barn kan ibland vara som att möta en polisbil på gatan eller att gå genom säkerhetskontrollen på en flygplats.
Man känner sig alltid skyldig.
Om min egotripp ska bli lyckad måste jag bli bättre på att be det dåliga samvetet hålla käften.
Och sluta be om ursäkt för att få egen tid.

(Krönika i VLT den 15 juni)

Ett vykort från i somras

”Mamma, pappa, jag måste kissa”, säger femåringen. Mamman och pappan suckar, tittar på varandra och säger ordlöst ”du eller jag?”.
Filten ligger på ena änden av stranden och utedasset står på den andra. De har nyss kommit hit, filten har precis lagts ut, deras kroppar har just intagit viloläge. Ingen vill resa sig.
Men så kommer mamman på den geniala idén: sjuåringen. Vill hon kanske följa med lillasyster till toaletten?
Med ett entusiastiskt ”jaaa!!!” accepterar hon uppdraget. Strax därpå går de, hand i hand, i väg mot dasset.
Mamman och pappan utbyter en öm, förälderlig blick. ”Vilka stora, fina barn vi har”, betyder den.
Sedan återgår de till viloläge.

Det är något mycket konstigt med den här situationen. Mamman och pappan ligger ned på samma filt, med massor av utrymme, med varsin bok i handen. De har vilopuls.
När hände det här senast?
Utan att det var en betald barnvakt eller en mor- eller farförälder inblandad, alltså?
När de för sju och ett halvt år sedan blev föräldrar blev strandliv detsamma som uppassande, jagande och vaktande. Timmar har ägnats åt att leta efter skugga och lä, att oroa sig för havet och att springa efter rymmande barn.
Det har varit glada dagar, inget snack om den saken, annars skulle de ju inte ha återvänt hit varje sommar. Men det har varit ”ledighet” snarare än ledighet. Föräldraskapets logistiska system har placerats i en ny miljö och flyttat ut på stranden. Behoven är ju desamma.
Men nu har barnen börjat ta hand om varandra.
Tänk om mamman och pappan för fem år sedan hade vetat att det skulle bli så här? Hade inte de svåra stunderna känts lite lättare då?
Jaja, strunt samma. För nu är belöningen här.

När barnen en stund senare kommer tillbaka från dass vill de inkassera den sedan tidigare utlovade glassen.
Ny suck, ny ordlös konversation. ”Du eller jag?”.
Men så inser mamman och pappan att den tidigare lösningen ju går att tillämpa även här. Så stolt som en tupp stolpar sjuåringen i väg mot kiosken med lillasyster i ena handen och en peng i den andra.
Kvar på filten ligger mamman och pappan med varsin pocketbok.
Det här är bättre än att få en medalj.

(Krönika i VLT den 27 juli)