Du och jag mot världen

Det är en sådan där riktig skitmorgon, där pappan skriker och barnet gråter och alla förnuftets spärrar är borta. De är inte så vanliga längre, tack och lov, men just i dag har gamla tider kommit på återbesök.

Inget funkar, men på något mirakulöst sätt lyckas de ta sig ut genom ytterdörren.

Barnet får sitta på pappans axlar och det börjar långsamt kännas lite bättre. Barnets tårar torkar. Pappans känslostorm bedarrar.

De går och småpratar.

Och när de en liten stund senare hänger in barnets väska på kroken böjer sig pappan ner och säger "du, det där var ingen rolig morgon, men nu är vi kompisar igen, va?" och barnet nickar.
Och så drar pappan fram sitt trumfkort, som han nästan glömt bort: den där leksaken från hamburgerrestaurangen, som barnet så gärna ville ta med och visa sina kompisar men som försvann i turbulensen för några minuter sedan.

Barnet skiner upp, ger pappan en stor kram, tar den lilla plastleksaken och springer ut på gården.

Pappan sitter kvar på huk, fortfarande varm av kramen och tittar efter barnet med en blandning av kärlek och triumf.

Vi klarade det. Vi vann. I dag också.

Men så dyker dagisfröken från den andra avdelningen upp. Hon går med bestämda steg mot barnet. Pappan hör henne säga "men det vet du väl att vi inte får ha leksaker med på förskolan?".
Och så rycker dagisfröken leksaken ur barnets hand.
Pappan känner inte alls till den där regeln. Det måste vara någon som de har på den andra avdelningen.
Och han tror inte att barnet heller känner till den.
För som i slow motion ser pappan hur barnets ansikte genomgår en förvandling. Från glatt till förvånat till skräckslaget.

Till förtvivlat.

Och sedan vill tårarna aldrig ta slut. Barnet klamrar sig fast vid pappan som om han vore en trädstam som sträckte sig över ett stup.

När pappan en stund senare går ut genom grinden har triumfen övergått till nederlag. Skammen är dubbel: han har fått överge sitt gråtande barn på dagis och han skällt ut en dagisfröken.

Känslan av besvikelse blir hans sällskap på vägen till bussen.

Barnet och pappan - Världen: 1 – 1.

(Krönika ur VLT)